Balansgången för utveckling

För elitidrottare är det en balansgång att nå maximal utveckling. Man vill ligga precis på den belastning som man klarar av, precis där kroppen bryts ner precis så mycket att man klarar av att bygga upp och bli ännu starkare. Ligger man över gränsen för vad kroppen klarar av under en för lång tid så är risken att man hamnar på fel sida och man är vad vi bukar kalla "bränd". Att vara bränd under korta perioder är oundvikligt om man vill bli bäst. Men det är när dagarna blir veckor och veckorna blir månader det kan bli jobbigt och svårt att hitta tillbaka. Då behövs ofta ett omtag som föregår ett konsekvent jobb tillbaka.

På vilket sätt är man bränd? Det kan vara lite olika. Är det ett lokalt fenomen i olika muskelgrupper räcker det ofta att under en period vara försiktigare med träning för just den specifika muskelgruppen. Är man mer allmänt bränd, då det inte handlar om något specifikt ställe utan mer hela kroppen, krävs en omstart och kanske till och med en paus. I detta läge är det många av elitidrottarna som hamnat och där, efter en längre tid under isen, kan det kännas hopplöst att hitta tillbaka. Ofta kommer också de omvända tankarna upp. "Jag behöver träna, jag känner mig otränad". I dessa fall en helt felaktig tanke som bara drar idrottaren längre ner.

När man är i detta stadium är det istället viktigt att vara ärlig mot sig själv. "Har jag tränat för mycket? För lite? För ensidigt?" Jag tror också att det är extremt viktigt att följa sin känsla och fundera över om det verkligen är rätt att köra det planerade passet. Kanske är det bättre att följa känslan och hoppa över. Fast här är det nog på sin plats med en liten varning. Man får inte heller börja hoppa över pass varje gång det tar emot, för då är det snabbt gjort att istället hamnar på andra sidan gränsen och ligga under för låg belastning. Låg belastning under lång tid är ju lika med sämre tränad.

I dessa fall tror jag det för elitidrottare är väldigt viktigt att ha någon att bolla sin träning med, någon som är insatt men ändå ser allt utifrån.  Oftast när det gäller den yppersta eliten så ligger man för högt, men det förekommer förstås också att man ligger på andra sidan gränsen. Min erfarenhet är här att man lättare hamnar i för låg totalbelastning om man tidigare varit bränd och under sin maxförmåga av den anledningen.

Det här är frågor som elitidrottare hela tiden brottas med. För mycket, för lite, för ensidigt, för varierat? Vi söker alltid den perfekta medelvägen. Den som gör att om vi betalar med 20 träningstimmar får vi betalt för 20 träningstimmar. Som motionär eller elitsatsande som har en annan syssla vid sidan om idrottssatsningen så kommer ytterligare en parameter in. Då ska det adderas x antal arbetstimmar också. Det är ett evigt pusslande, men när man får till det och hamnar i den härliga zonen där man får ut maximal utveckling så är det värt det.

​- Anton

Att hitta den optimala belastningsnivån kan vara en utmaning.