I torsdags lanserades nästa säsongs program för Ski Classics, ett gediget program med två stora nyheter. Dels är programmet utökat från 10 till 13 tävlingar och dels innehåller det nya destinationer i både Kina och långt upp i norra Skandinavien. Detta ställer nya och tuffare krav på åkarna och lagen, både fysiskt och ekonomiskt. Är det då läge för Ski Classics att ta detta kliv just nu? Det kan väl diskuteras.

Visst låter det bra att bli världsomspännande och så vidare, men jag undrar spontant vem som egentligen bryr sig om ett medelmåttigt lopp i Kina och för vem åker vi dit och tävlar? Utan att veta så tror jag vi kan hitta betydligt finare och roligare tävlingar på närmare håll. Dessutom ligger Kaiser Maximiliam Lauf bara 10 dagar senare . Ett av de tuffaste loppen som sedan följs av La Diagonela på höjd och Marcan. Så en sportslig förbättring av produkten är det inte. Är det viktigt för våra sponsorer? Nja, inte något vidare. Vårt team får antagligen ut mer av att delta i Axa Ski Marathon än i Kina. Risken finns alltså att det kommer vara knappa 20 herrar och 10 damer som åker till Kina för att slåss om titeln i kinesiska Vasaloppet.

Blir det som jag befarar så är det absolut inget som höjer statusen för långlopp eller Ski Classics. Men men, med i kalendern är det och vi får rätta in oss i ledet och göra det bästa av förutsättningarna. Annars är det en trevlig kalender som innehåller många fina lopp och där höjdpunkterna som vanligt är Marcan och Vasan. Att säsongen sedan förlängs med två helger in i april, när det är väldigt fina förhållanden i norr, känns väldigt positivt. Ett problem är att gemene man tyvärr brukar tappa lite av intresset för skidåkning efter Vasaloppet, men nu tar Ski Classics tag i detta och ska försöka förlänga säsongen. På sikt blir det säkert mycket bra.

Ski Classics är grymt i mina ögon och kommer bli ännu grymmare om några år om team, åkare och organisation jobbar och driver det framåt. Så om jag ska sammanfatta kalendern snabbt så låter det så här. Kina? Nä inte ännu och inte då. Längre säsong? Ja, värt att testa.

Anton

Lopp 1, 27 november:        Pontresina, Schweiz, prolog 10 km
Lopp 2, 3 december:        La Sgambeda, Livigno Italien, 35 km.
Lopp 3, 4 januari:        Changchun, Kina, 50 km.
Lopp 4, 14 januari:        Kaiser Maximilian Lauf, Seefeld, Österrike 60 km.
Lopp 5, 21 januari:        La Diagonela, St Moritz Schweiz, 65 km.
Lopp 6, 29 januari:        Marcialonga, Italien, 70 km.
Lopp 7, 11 februari:        Toblach-Cortina, Italien, 50 km.
Lopp 8, 19 februari:        Jizerska Padesatka, Tjeckien, 50 km.
Lopp 9, 5 mars:        Vasaloppet, Sverige, 90 km.
Lopp 10, 18 mars:        Birkebeinerrennet, Norge, 54 km.
Lopp 11, 26 mars:        Årefjällsloppet, Sverige, 65 km.
Lopp 12, 1 april:        Reistadløpet, Bardufoss, Norge, 50 km.
Lopp 13, 8 april:        Ylläs-Levi, Finland, 55 km.

Mer information om upplägget går att finna på Ski Classics hemsida.

En både vanlig och vettig tanke inom träningslära är ju att träna det du vill bli bra på, vilket är något som vi i Lager 157 Ski Team tror starkt på. Här kommer ett exempel på hur ett pass kan se ut under ett läger med oss. Passet är ett så kallat "vasapass" och kördes under lägret i Ulricehamn. När vi designar de här passen försöker vi alltid efterlikna något av de lopp vi möter i Ski Classics och just det här passet fick karaktär av Jizerska Padesatka.

Total längd 50 km
- Start med drygt 20 min prolog individuell start, mestadels uppför som avslutades med spurt.
- Hög marschfart ca 6 km efter det.
- 15 km med hög marschfart, där varje åkare ska göra 1-2 fartökningar på mellan 30-60 sekunder. 
- Spurt.
- Max i backe på ca 5 min.
- Hög marschfart i ca 7 km.
- Fri fart 15 km, lätt profil på banan. 

Vi använder ett system i bilen där vi kan se vilken belastning åkarna ligger på under hela passet.

Här kommer en liten fim hur det ser ut när vi kör rullskidgruppen på tisdagar i Ulricehamn, i morgon är det tredje passet. 

Idag är det Markus Ottosson som tagit över bloggen för att dela med sig av sina funderingar kring träning nu under tiden för läkning efter häloperationen.

Hade jag fått välja mitt öde just nu så hade jag givetvis valt att vara skadefri och utan begränsning kunna träna som jag velat. 6 veckor i gips och därefter ett förtvinat underben som kräver många veckors rehabilitering. Roligare start på sommaren kan jag tänka mig!

I den situation jag nu befinner mig finns ändå en del intressant att fundera över. Längdåkning som sport är mycket traditionsbunden. I Sverige hänger mycket kvar sedan det börjades träna mer strukturerat. Löpning som träningsform har av naturliga skäl alltid funnits nära skidåkningen och så är det än idag. Inte så konstigt med tanke på hur enkelt det är att bedriva. Min uppfattning är att löpning som träningsform i många miljöer fortfarande är synonymt med ”bra kondition” och indirekt ett mått på hur fort det går i skidspåret till vintern. 

Det paradoxala är att samtidigt som längdåkningen är traditionsbunden utvecklar sig sporten oerhört mycket jämfört med många andra uthållighetsidrotter. Det räcker med att titta på ett mästerskap från 00-talet och jämföra med idag för att se hur åkningen förändrats. Det är framförallt i stakteknikerna som utvecklingen sker. Stakning och dess motsvarighet i skate (3:ans växel, dobbeldans) genomgår snabb utveckling. 
Och då har jag inte ens nämnt hur Vasaloppet förändrats under samma tid..

Vad får det här för konsekvenser när det gäller träning? Självklart så stakas det mer idag, på alla nivåer, än det gjordes förut. Många i långloppseliten har förmodligen redan lika högt VO2max i stakning som i löpning. Men vi brottas också med ytterligare två parametrar som jag tror har minst lika stor betydelse för vårt resultat: åkekonomi och nyttjandegrad. Dessa två parametrar är dessutom träningsbara långt efter att VO2max har nått sin peak. Inom friidrotten vet man sedan många år att löpekonomi och utnyttjandegrad till och med är viktigare än VO2max för prestationen i löpning (Larsen HB, 2003) och att det är en förklaring till afrikanernas dominans. 

Stakning borde, enligt mitt sätt att se det, styras av liknande faktorer som inom löpningen då båda sporterna använder sig av en och samma rörelseform som varieras efter underlag, lutning och förhållanden. 
Ett av mina mål med min konvalescens är att med fokus på styrketräning, rörlighet, samt underhållande konditionsträning kunna förbättra min åkekonomi. Om jag sedan blir skadefri så tror jag inte att löpträning kommer förbättra mig som skidåkare men jag tror att en frisk och smärtfri kropp kan bidra till att förlänga min karriär. 

/Otto

Otto jobbar sig tillbaka efter en häloperation, men här är han i utbrytning under Marcialonga. Foto: Magnus Östh för Ski Classics

Vi har nu kommit in en bit i maj och säsongen har börjat. Under den senaste månaden har det också varit silly season för långloppslag och långloppsåkare. Vad har då hänt? Jo, Team Exspirit la ner sin verksamhet, vilket resulterade i ett helt gäng lediga åkare. Vi var snabba och gjorde klart med Oscar Persson. Ytterligare förändringar har också skett hos oss i samband med att Audun Laugaland valde att avsluta sin satsning och Gustav Eriksson valde att satsa på den traditionella skidåkningen.

Kommer det då något eller några nya lag? Vi skulle kanske behöva det i Sverige, dels för att kunna utmana de norska och dels för att behovet verkat stort. Då vi annonserade att vi sökte en ny ungdomsåkare så fick vi in närmare 40 svar från åkare som är intresserade av att börja satsa mot långlopp. Tyvärr kan vi ju inte ta emot alla.

Hittills har några norska team hunnit presentera sina lag utan några vidare överraskningar, men det tisslas och tasslas ju ännu en del, som vanligt vid den här tiden på året. Den fick inte nytt kontrakt, den ville inte vara kvar och den är påväg dit. Många rykten, vissa med högre sanningshalt än andra och vi får säkert klarare svar den närmsta tiden.

Helst skulle ju kroppen fungera utan anmärkning hela tiden, men ibland händer det som bekant att den istället strejkar och bråkar lite med oss människor. Det har hänt teamets åkare Markus Ottosson, som just har genomgått ännu en operation av hälen. Vi har ställt några frågor till honom för att kolla av läget. ​

Du gjorde i veckan din tredje häloperation på drygt två år, vad gjordes denna gång?

- Jag har haft bestående smärta i hälen vilket till slut har gjort operation nödvändig. Jag har bland annat en så kallad Haglunds deformitet på hälbenet. Nu mejslades denna deformitet ned samtidigt som några benflisor plockades ut  ur senan.

Hur lång rehabtid väntar nu?

- 6 veckor i gips väntar nu, därefter vet jag i dagsläget inte så mycket. Men jag räknar med att träna alternativt i sommar och vara i full träning senast till hösten.

Du har ju gått igenom två rehabperioder tidigare, hur tror du det kommer påverka den rehab du står inför nu?

​- Det här med att hoppa runt på ett ben har jag gjort förut. Jag tror att jag har en mental styrka av att ha tagit mig tillbaka efter tidigare operationer. Jag känner mig inte stressad utan skall försöka utveckla andra färdigheter under den här tiden.

Vilka tips skulle du ge andra som ska rehabilitera en skada?

- Kroppen behöver tid till att läka, så ge den tid! Vänd begränsningen till något positivt, för nu finns verkligen chansen att utveckla en annan del av kroppen. Många tror kanske att så fort man inte kan träna normalt på x antal veckor så raseras allt i kroppen. Vissa egenskaper förloras givetvis snabbare, men de trögare systemen som till exempel hjärtats slagvolym förändras inte så snabbt.

Finns det några fördelar med rehabträning? Finns det till och med möjlighet att komma tillbaka starkare eller är det enbart läge att försöka minimera förlusten?

- Jag tror att viss "slentrianträning" ibland kan förekomma bland idrottare. Men med en skada så blir en tvingad att ändra i träningen och det kan faktiskt vara positivt. Att välja bland sjuttioelva olika träningsformer kanske inte utvecklar en elitåkare optimalt alla gånger. Det finns många exempel på de som kommit tillbaka starkare efter en svår skada och det kanske kan vara en tankeställare för en del.

Hur ser du på nästa säsong? Vilken är din målsättning?

- Målet är att vinna Vasaloppet! Det blir givetvis tufft. Farten trissas upp för varje år så det gäller att göra ett väldigt bra träningsarbete för att vara med där framme. Men efter den här säsongen vet jag att det är möjligt.

Det verkar alltså som att Otto tar sig an sommaren i rätt så positiv anda, trots allt. Framöver kommer han dessutom att återkomma som gäst här på bloggen för att berätta mer om det här med rehab i kombination med idrottande. Vi ser fram emot detta och hoppas på fler bra tips och tankar från en erfaren rehabpatient. 

Såhär glad var Otto förra sommaren efter en mycket lyckad comeback i Alliansloppet.

Vi har den senaste veckan fått en försmak av sommaren och det känns just nu ganska avlägset med skidåkning, skidor och vallor. Men faktum är att just nu görs mycket jobb kring just den biten. För ett par veckor sedan var vallachef Thomas i Norge och gjorde tester på nästa års skidor. I dagarna har vi varit i Torsby och fortsatt arbetet. Detta görs för att hinna med allt som ska göras innan säsongen drar igång i november igen, eftersom det är åtskilliga tester som ska göras innan dess.

Det som testas är förstås skidor, vilka är snabba nog utav det som vi redan har, vilka av nästa års skidor finns redan nu? Men även strukturer söker vi och förstås vallor. Sist, men absolut inte minst, vilken position ska bindningen sitta på? Det har vi jobbat mycket på det senaste året och det tänker vi fortsätta göra för ser vi utvecklingspotential.

Så ni ser, trots att det bara är maj månad är vi redan igång med arbetet som förhoppningsvis ska ge resultat till vintern.

Bindningsposition, en viktig detalj.

Det spekuleras en hel del och funderas.

Idag startade en av vårens idrottsliga höjdpunkter och då tänker vi inte på hockey-VM, utan Giro d'Italia. Där i soffan framför denna idrottsfest så slår det mig på nytt hur cykelsporten utklassar alla andra konditionsidrotter vad gäller klass och stil. Lagen har snygga kläder och är alltid enhetligt klädda, tävling som träning. Oftast går kläder, cyklar, bilar och teambussar i samma stil och layout. Här har skidåkningen en hel del att lära, även om en del av lagen i Ski Classics har börjat att jobba efter samma koncept, i varje fall på tävling. 

På träning däremot så är det ännu inte riktigt samma tanke. Cyklisterna är mycket noggranna med sin klädsel även när det inte tävlas. Det ska vara rätt längd på strumporna och glasögonskalmarna är alltid placerade utanför hjälmremmarna, för att nämna ett par av stilreglerna. Det är helt enkelt snyggt och prydligt. Samtidigt kör vi skidåkare gärna utan tröja när det är strax över 20 grader varmt och en strimma sol, med handskar som luktar så att det inte går att åka bakom. Undrar just vad som är bäst. Lite lustigt är det i alla fall att det är sådan skillnad. 

Cykelsporten och Team Sky ligger vad gäller klass och stil.

Men vi försöker i varje fall.

Det brukar sägas att första maj är den första dagen på det nya året för skidåkaren. Så i söndags drog det igång! Nu kommer en lång försäsong innan det är dags att ge sig ut i tävlingsspåret. Det finns såklart lite att tänka på vid planeringen av detta nya och lovande träningsår.

- Vad är målsättningen?
- Vad krävs för att jag ska nå denna målsättning?
- Hur ska träningen läggas upp?
- Ska jag ha några delmål på vägen?

När detta sitter har man skaffat sig en bra grund att stå på när det dags att kicka igång jobbet för att nå målet. En viktig grundregel för mig när jag sedan lägger upp ett program på årsbasis är att jobba med successiv ökning av träningen, både vad gäller mängd och intensitet. Att ta maj månad till att komma igång och vänja kroppen vid belastningen. Det jag upplever att många gör, elit som motionär, är att supertaggad gå in och träna oerhört bra i maj. Det i sig är bra, men det viktiga är att inte tappa motivationen eller dra på sig förslitningsskador om träningen är för tuff i början. Att träna med samma belastning i maj som i oktober är enigt mig inte den bästa taktiken för att prestera under vinterhalvåret.

Det är också viktigt att lägga in perioder för återhämtning i upplägget. Det tycker jag att alla ska ha, oavsett om träningen under året når upp till 200 eller 900 timmar. Det är skönt att veta att när den där veckan kommer, då får jag ta igen mig. Då är kanske inte den fysiska vilan den främsta utan allra helst brukar det vara en motivationsboost. 

Ytterligare ett tips som jag tycker att träningsprogrammet ska innehålla är ett återkommande test. Ett tuffare pass som ger möjlighet att jämföra tider under försäsongens gång. Det kan till exempel vare en backe som tar 10 minuter att springa. På det sättet ges en fingervisning om hur upplägget fortskrider. 

Jag hoppas att det här var tips som hjälper på vägen mot ett bättre träningsprogram och en bättre vinter. 

​Lycka till!

​/Anton

Anton rattar teambilen hyfsat och ett antal träningsprogram med precision.