I fjol i Bruksvallarna valde vi i teamet att staka premiären och det slutade med en 5:e, 9:e ,11:e och 21:a plats på en bana som enligt experterna inte skulle kunna stakas. Under de senaste åren har ju en diskussion pågått  angående diagonalåkningens bevarande. Jag vet inte riktigt om man kan säga att det finns två läger, men nästan.

Det finns i varje fall en sida som inte gillar lopp där det enbart stakas, på det sätt vi långloppsåkare gör. Jag har sagt det många gånger förr, att vi gör det vi tror gynnar oss mest om man slår ut det på en hel säsong och det är att utveckla oss så mycket det bara går som stakåkare. Jag har samtidigt sagt att vill man inte att folk ska vinna tävlingar med stakning så gäller det att göra banor där man tjänar på att ha fäste under skidorna. Som exempelvis  Reistadlöpet i vintras.

Nu under årets premiärhelg valde norrmännen att göra zoner där det var förbjudet att staka medan man i Sverige valde att hålla det fritt. I Norge resulterade det i att den med blanka skidor var chanslös. Jag antar att målet då är nått? Här kan ni läsa vad segraren i det loppet tyckte om det hela. I Sverige åkte både nummer 1,2, och 3 i herrsprinten med blanka skidor. Där fick vi återigen se det spännande mötet mellan de med fäste och de utan. I det traditionella loppet i Gällivare valde nästan ingen att staka. Varför vet jag inte, men jag antar att man inte gynnades av det då.

Hur ligger vi till i debatten då? Vi hör ju absolut inte lika mycket om det som i fjol. Då kortades stavar och stakfria zoner lades in här och där. Stavarna är lika korta i år, men i vilken utsträckning zonerna kommer att användas återstår att se. Jag hoppas innerligt att vi slipper dem, för det som var i Norge i helgen skapar inget intresse för sporten. Vi vet inte om Gjerdalen hade varit den snabbaste åkaren där om han fått åka så fort han kunde med blanka skidor. Vi vet bara att han var fjortonde snabbast runt när han bitvis under bana fick använda ett åksätt som inte var det snabbaste. Hur det såg ut vet vi inte eftersom man vägrade filma från denna position utmed banan. Troligen hade inte Gjerdalen vunnit ändå, men det hade varit roligt att veta hur fort han åkt. Som det blev nu är tävlingen ointressant. I varje fall för mig 

Åkarna kommer att göra sitt i vinter och förbereder  sig så mycket det bara går. Vare sig det gäller att åka med fäste eller utan. Långa eller korta banor. Jag utgår ifrån att arrangörerna gör detsamma. Ser till att vi får banor där det går att åka med fäste och vinna utan att zoner ska behövas. Lyckas inte det så hoppas jag att stoltheten kan sväljas och att man faktiskt kan se att just runt denna bana, denna dag gick det fortare att åka utan fäste på skidorna. 

- Anton

Vi och andra pratar och skriver ju ofta om teknik,i en massa olika sammanhang . Den och den har bra teknik, här är våra bästa tekniktips, jobbar på tekniken och så vidare. Något vi inte talar om lika ofta är stil. För teknik och stil är inte samma sak. En arm som står rakt ut i stakningen kanske inte är så stilren, men gör det något för tekniken och att ta sig fram fort i spåret? Är det värt att lägga en massa tid på att få in armen? Det där sista måste vi förstås gå in lite närmare på för att kunna besvara, men ni förstår min tanke. Att det som ser elegant och stilfullt ut inte alltid måste vara det bästa och snabbaste sättet att ta sig fram på.

Justyna Kowalczyk är en som jag tycker har en bra diagonalteknik i sina bästa stunder. Ett väldigt bra tryck på skidan i just rätt tillfälle. Men stilfullt, det är det inte och många tolkar det som att hon skulle vara tekniskt dålig. Visst kan man vara både stilren och teknisk i sin åkning på samma gång, men det behöver inte vara så. Vad är då skillnaden? 

En bra teknik är ju också en fråga om vad den ska användas till. Det är väl inte samma teknik vi strävar efter i sprint som i långlopp. I sprint så ska du ta dig fram så fort som möjligt i max 4 min och det ställer en viss sorts tekniska krav, men att staka Vasaloppet har en annan teknisk kravprofil. För oss i långaloppen handlar det mycket om att vara energisnål, det behöver man inte på samma sätt vara i sprint.

Är man automatiskt mer energisnål när man är stilren åkare då? Man kan ju kanske tänka att det ser lätt ut för de åkare som har en stil som tilltalar många. Men jag tror inte att så är fallet alltid. Flertalet av toppåkarna i Ski Classics har inte precis stil som sin starkaste gren i skidåkningen och det borde väl vara bevis nog.

Vem är då den bästa åkaren tekniskt sett? Svårt att säga, men i diagonalåkningen nämns ju ofta Daniel Richardsson. Främst på grund av stil eller teknik? Ja ingen säger nog emot att han absolut är en av världens mest stiliga skidåkare. Av många, som sagt, likställt med en god teknik. Visst är han också en mycket duktig åkare tekniskt, men då valet står mellan stil och teknik så vinner stil alla gånger. Jörgen Brink har under 20 års tid fått mycket positiva kommentarer om sin stil, vilket säkert har åsyftat tekniken många gånger. På samma sätt som med Richardsson tror jag att stilen ibland har maskerat tekniken en del här.

Britta har de senaste åren utvecklat en stakteknik som jag tycker många skulle undersöka och fundera kring. Dario Cologna är en annan åkare som jag tycker vi ska ha med i diskussionen. Men efter som jag gillar stakning så säger jag tillslut Morten Eide Pedersen i Team BN Bank. Han står för en härlig kombination av stil och teknik. Stilren och teknisk på samma gång. Helt enkelt det bästa av två världar.

​- Anton

​Jag skriver ofta här om skidåkningen och dess utveckling. Om hur skidåkningen kan komma att se ut i framtiden. Det ämne jag oftast ältar fram och tillbaka är stakning vs diagonal, tekniskt utveckling och så vidare. Men hur är det med skidåkningen i stort och hur får vi sporten att må bra framöver? Hur får vi publiken att engagera sig, både fram för tv:n och i kring spåren? Är massan av motionärer viktigt för eliten? Attraherar skidåkningen ungdomarna?

Frågan om publiken tror jag är central. Vi måste få en stor publik framför tv:n, men kanske allra helst kring spåren. Evenemang som har stor publik får en slags kvalitetssäkring. Det ger en känsla av att det är något bra, det är en bättre produkt om det är mycket publik än om det är glest i publikleden. Detta ger bättre grunder för alla att göra ett bättre jobb, vi blir attraktivare för sponsorer och så vidare. En världscup i Toblach inför några handfull antal åskådare är inte en intressant produkt. 30 000 åskådare i Ulricehamn är däremot det. Trotts att den sportsliga delen är exakt lika bra.

På samma sätt är det med långloppen. Proppfulla publikled längs med upploppet av Vasaloppet är något helt annat än några få åskådare på stadion i Lillehammer i Birken (nu är ju Birken lite speciellt med tusentals åskådare ute efter banan också). Jag tror också att frågan om ungdomarna påverkas mycket av publiktrycket. Rekryteringen är betydligt lättare att göra om alla världscuper ser ut som den i Ulricehamn, eller i Holmenkollen. När ungdomarna ser dessa tävlingar tror jag definitivt att fler blir sugna på att själva stå där en dag.

Men hur lockas då publiken ut i skogen? För ofta så ser man ju betydligt bättre fram för tv:n. Helt klart handlar det om att bättra på runt om evenemangen. För någonstans så tror jag att sporten i sig är så pass stark att det borde gå att dra storpublik vecka efter vecka, var man än är i världen. Sedan tror jag också att det är mycket upp till oss som står på andra sidan. Det är upp till oss att skapa intresse för personerna runt sporten. För åkare, team, landslag och övriga runt omkring. Det ger förutsättningar för att skapa ett större intresse för skidåkning helt enkelt.

Tävlingsformerna är naturligtvis en central del i hur intressant sporten upplevs. Vad vill folk se egentligen? Är det en sprint med små marginaler och lite lotteri eller är det en tremil med individuell start? Ett långlopp med en massa spurtpriser längst vägen? Ja där finns nog en hel del att fundera kring. Jag tror inte att just de otroligt många grenar som finns inom skidåkningen är till fördel för att öka intresset.

Den sista frågan jag ventilerade i början av texten då, är massan viktig för eliten? Ja är det självklara svaret som jag ser på det. Alla de som åker Vasaloppet och alla lopp runt omkring är jätteviktiga för att få sporten att leva vidare. Både arrangörer och leverantörer är helt beroende av denna massa och därför är eliten också indirekt helt beroende av massan. Så det är av extrem vikt att vi fortsätter jobba för att få behålla en stor massa  även in i framtiden. Gärna större. 

​- Anton

För ett år sedan testades det stavlängder på alla håll och kanter. Hur långt skulle man gå? Hur långa stavar ska vi  åka med till vintern? Sedan kom beslutet i september att det skulle regleras till 83 % av kroppslängd till infästning av remmen och diskussionen tog slut. Ungefär så faktist.  Visst mättes det några gånger i vintras utan intresse från både den som mätte och den som skulle mätas. Men resultatet blev i alla fall att alla nu åker med 83 % av sin kroppslängd.

Idag testas det betydligt mindre. Man har sina stavar som är 83% och kör på det. Som jag skrivit tidigare så tror jag dessutom att just 83% till infästning är ganska optimalt för stakning. Nu kan vi fokusera på att utveckla oss, och göra det med 83%. Det ska bli intressant att se vad nästa steg i "stoppa stakning" är.

​Ett försök är ju diagonalzoner, men där hoppas vi att energin snart läggs på att utveckla sporten i stället. På att leta tuffa banor, härliga och spektakulära stigningar som finns ute i naturen. Hitta terräng där det går att avgöra lopp med fäste under skidorna i stället för att göra fake-områden för det. Tänk om Tour de France inte orkade leta de tuffa stigningarna utan istället meddelade att i vissa backar måste ni cykla på den lättaste växeln, vare sig det behövs eller inte. Vi får se vad som händer, men vi får tro och hoppas att motståndet snart  hittar sin form. Vi stakar vidare.